För drygt ett år sedan befann jag mig på Luleå flygplats, närmare bestämt i baren med ett glas cola framför mig och ett underbart gäng nya vänner/kollegor runt omkring mig, dock med en liiiten men ack så irriterande tår i ögat…. Vid landningen på Arlanda hade jag lösningen – sett ljuset…. eller hur man uttrycker det….
När jag i januari -18 stod inför faktum att jag nu som utbildad bandvagnsförare inte skulle få tillbringa fler dagar på myrar och i snödrivor. Att inte få uppleva den underbara känslan av samhörighet när man utmattad, i ren frustration tillsammans med en lika slutkörd och genomblöt kollega lyckas få loss den där attans bandvagnen ur surhålet eller vid orienteringen i becksvarta mörkret hittar just den där förbaskade granen bland alla andra granar som kursledningen har sett ut till rätt kontroll vid orienteringen. För att inte tala om känslan och förmånen att se Sverige från sin allra vackraste sida: – utsikten från ett bandvagnsfönster, strålande solsken, gnistrande pudersnö och snörök från kompisens bandvagn i full karriär snett framför! ……. Sorgen var stor….
Lösningen? Joo.. enligt min filosofi så finns det alltid minst en lösning på allt, så någonstans bland molnen, kanske ovanför ett lika litet samhälle som min hemort Stora Mellby, gick Liljeholmens upp för mig: ”- Anna ska fasenimej bli instruktör……! Näe – joho så får det bli..!”
Jag som alltid hatat muntliga redovisningar och skytt uppmärksamhet som pesten ska nu av egen fri vilja förmedla kunskap till hungriga förhoppningsvis blivande lika tokiga bandvagnsgelikar och samtidigt själv få min beskärda del av alla strapatser och dråpligheter. Naturligtvis ur ett annat perspektiv, inte riktigt på samma sätt som under min egen grundutbildning men ändå….
bandvagn gemenskap, utveckling, skratt, svett och tårar
Det är flera kurssteg innan man är klar. Först en Instruktörskurs Grund (IKG) och sedan en IK Tillämpning på fordon. Den senare med inriktning på bandvagn och på ett sätt mitt första riktiga steg mot att bli bandvagnsinstruktör. Det var ingen barnlek eller dans på rosor, däremot intensivt, oerhört roligt, givande och utvecklande. Nu väntar slutligen bandvagnsinstruktörsutbildningen på Försvarsmaktens Logistik- och Motorskola. Under ett gäng veckor ska jag campera ihop med några yrkesofficerare och så småningom bli förordnad bandvagnsinstruktör.
Kontakten och samspelet med eleverna var en riktig ögonöppnare
Att få uppleva när insikten och kunskapen verkligen sjunker in hos eleverna – att inse att jag inte står där och förväntas ”riva av” en lektion eller redovisa ett ämne, utan faktisk ska forma mina kommande kollegor och ge dem bästa möjliga förutsättningar att bli riktigt bra bandvagnsförare. Se till att dom förstår, inte bara de tekniska delarna, utan även i förlängningen deras tillhörighet i försvarsmakten. Den viktiga kuggen i maskineriet, ända ner på gruppnivå, som dom faktiskt förväntas bli.
Att gå en utbildning hos Bilkåren innebär inte att ”köra runt och ha lite kul i en bandvagn” några veckor. När du kommer hem förväntas du utföra en skarp uppgift inom din grupp/pluton. Detta kommer jag nu förhoppningsvis få möjligheten att förmedla på ett intressant och relevant sätt. Det handlar som sagt både om nya kollegor som jag ska träffa och jobba med i framtiden men även mitt och Bilkårens rykte att leverera kompetent personal. Inte för att inte det sker idag, inte det jag menar, men det ger mig chansen att få göra den lektion som jag önskade att jag hade gått.
Anna, blivande militär bandvagnsinstruktör
