Skrivet den 22 oktober av Bilkåristen

Rinkabyfältet är nästan öde. En GU-pluton håller på att lämna området när fyra instruktörselever gör sig hemmastadda på kasern. Varsitt eget åttamannalogement får vi, en klok smittskyddsåtgärd, nödvändigt för att vi skall kunna genomföra kursen.

Vi börjar mjukt, krokar på där IK-G:n slutade. De första dagarna handlar om att bo in sig och hitta formen för sin första övning med de tre kamraterna som elever och varsin bandvagn som undervisningsplats. Sedan ökar tempot, och kraven. Efter en vecka med stödhjul marschar vi ner oss själva och våra vagnar till Ravlunda och våra första Riktiga Elever™.

Här skärps kraven ytterligare, och fyra blir två när halva gruppen beslutar sig för att avbryt kursen för att komma tillbaka en annan gång. Att tappa kamraterna gör givetvis vissa avtryck på stämningen, men vi hämtar oss och tuggar på med våra övningar för eleverna på Grundkurs Bandvagn. För att rensa huvudet en smula tar vi en åktur i omgivningen, ser lite nya vyer som hjälper oss att hitta fokus till de sista dagarna.

När vi promenerar på stranden vid Haväng hittar vi ett torn av staplade stenar. Det är överraskande stadigt. I botten ligger de största, plattaste stenarna. Från den grunden kan vi bygga på med mer och mer, precis som när vi utbildar.

Traditioner och nya idéer möts här, på kursen ser vi laddstationen ovanpå bandvagnarnas värmepaket för första gången. Det ser lite ovant ut, men det hör hemma där, bandvagnen skall hänga med oss i många år än. Liknelsen med Vitemöllas månghundraåriga byggnader ligger nära till hands, putsade korsvirkeshus med laddstation för elbil utanför. Framtidssäkrat. Livskraftigt.

På mållinjen står vi och kastar en blick över axeln. Brösarps Backar faller oss i tanken – alla de där kullarna vi klättrade över för att ta oss till den högsta punkten känns plötsligt bara som fartgupp. Utsikten är vidunderlig. Vi kan göra det här.

Martina Jansson och Mikael Nilsson, elever på IKT Fordon BV