Skrivet den 02 oktober av Bilkåristen
För andra gången inom ett par månader sitter jag här och återigen får skriva minnesord över en f d riksbilkårchef och det känns tungt. Även denna gång över en f d riksbilkårchef som även med tiden blev en personlig vän.
Ann-Mari Andersson valdes till hedersledamot i Riksförbundet 1983 i Falkenberg. Ingen av oss lite äldre kan ha missat hennes intresse samt inlägg på Riksstämmorna efter det. Hon brann för Bilkåren men blev tyvärr ibland kvar i hur det var förr. Men paragrafryttare var hon och det kunde hon på sina fem fingrar och ingen slog henne på det.
Hon fanns i vår ledning från 1961 då som generalsekreterare ”länsmansdottern” från Dalarna som alltid bott hemma hos sina föräldrar och var ensamstående. Hon blev Riksbilkårchef 1973 och var vår första heltidsarvoderade ordförande p g a att hon var ensamstående och hade ingen annan försörjning och kunde därför inte ta uppdraget om hon inte fick lön.
Hon var flitig som ett bi och fyllde kupan med alla sorters material som var användbart i kupan. Hon byggde upp celler i kupan och utvecklade allt till Bilkårens bästa. Hon tappade aldrig stinget för någon drönare var hon inte och hon var unik för Bilkåren.
Med klokhet, sunt förnuft och en massa humor påverkade hon både vår organisation men även frivilligrörelsen. Men hon hade ett starkt motto att aldrig bli idol eller symbol utan hon var bara en naturbegåvning och det ville hon vara.
Hon var en äkta bilkårist uti fingerspetsarna och var alltid organisationen trogen in till det sista. När hon avgick som Riksbilkårchef 1977 så avtackades hon med PRO PATRIA stora medalj i guld ”Trohet och flit” av Riksförbundet och den var hon mycket stolt över.
Men Ann-Mari släppte inte greppet om Bilkåren för det utan hölls sig hela tiden uppdaterad och gav sina efterträdare en och annan gliring för något hon inte gillade. Många kvällar minns jag på kansliet när telefonen ringde och det var Ann-Mari som hade någon synpunkt på ditt eller datt som jag sagt eller gjort.
Hon förblev trogen Bilkårist framförallt i Dalarna där hon styrde kårerna med ”järnhand” d v s hon bestämde hur de skulle tycka på Riksstämmorna men om de lydde låter jag vara osagt.
Men en sak vet jag och det var hennes sista dagar på lasarettet innan hon fick somna in och då var hon så fundersam på vem som skulle bli nästa Riksbilkårchef. Hon var ensamstående men för mej verkar det som hon var gift med Bilkåren och var organisationen trogen in till det sista.
Anne-Marie Medin, f d Riksbilkårchef
