Skrivet den 28 juli av Bilkåristen

I söndags kl.02 startade min resa mot Färila, Ljusdal. Som bilkårist och med ett civilt avtal med Polismyndigheten så visste jag att man säger inte nej, när polisen önskar hjälp. Så väl på plats kl.11 träffade jag Eva Nyander (också bilkårist)  som jag skulle jobba med. Vi anmälde vår närvaro på staben och fick snabbt våra körorder.

I utkanten av de fyra brandområdena fanns spärrvakter som inte kunde lämna platsen. Dessa skulle ha lunch och middag. Vår rundresa gick innanför det avspärrade området. Det gällde att ha ögonen öppna. För skulle det blossa upp en brand, så skulle vi rapportera detta och åka därifrån. Flera evakuerade byar åkte vi igenom. Det var en märklig känsla. Även där skulle vi ha koll. Trots spärrvakter, så hade det synts obehöriga vid husen. Som tur var slapp vi sådana personer.

Tredje dagen blev väldigt körig. Vi gav oss iväg på rundan. Vid ett ställe längs med vägen brann det, 20×4 meter. Kraftig rök, men vi såg att det gick och köra vidare. Senare mötte vi upp två hungriga poliser. Satte oss själva och åt. Då löd meddelandet att vägen vi kom från var avstängd. Sagt och gjort så fick det bli en skogsväg hemåt (till en badplats vi tidigare sett ut)

Där kom vi inte långt förrän vi stötte på patrull. Tjejen log brett när hon såg oss. ”Där är ni ju”, killen avrapporterade till basen att vi setts. Vi fick pga kraftig rök, vid vår badplats, återigen ta en omväg. Inne på staben drog dom en lättnandes suck då vi visade oss. ”Vi har varit så oroliga att ni kört in i rökområdet”.

Ingen mobiltäckning och ingen Rakel. så kontakta oss var lönlöst. När båda två landat efter att ha fått information om läget, så konstaterade vi att ingen haft en tanke på att bli rädda.

På torsdagen överlämnade vi arbetet till två andra bilkårister och reste hemåt. Det jag tar med mig ifrån den största branden på väldigt många år är:

– Sammanslutning. Alla gör något för de hårt arbetande brandmän, piloter, poliser mm.
– Engagemang. Alla vill hjälpa till på något sätt.
– Styrkan att göra något syntes hos alla.
– Glädje, leende och vänlighet. Konstigt? Nä inte alls. Det är ett leende och vänliga ord som gör att man orkar en dag till.

Att vara social, våga bjuda på sig själv, vara flexibel och det viktigaste ”Lyda Order”. Har man dessa egenskaper, så kan man göra mycket och jag tycker att man ska göra något.

Annette Elf, medlem i Kalmar Södra Bilkår