Skrivet den 30 juli av Bilkåristen
”Det brinner på två ställen och vi har blivit utkallade. Kan du ringa ut personalen på Stab och tross? Samling imorgon bitti kl. 07.00 i Trångfors.” Sagt och gjort, började meddela personalen i kompaniledningen samt C stab och tross. Skulle själv inte kunna delta då jobb tillfälligt kom emellan men lovade ansluta slutet på veckan om det fortfarande behövdes – och det gjorde det.
Torsdag morgon. Åker tillsammans med personal från vår Packgrupp på 122. Hvinsatskompaniet. De har redan varit ute i två dagar och är nu på väg ut igen. Vi diskuterar i bilen vilken av bränderna vi kommer att få åka till, Vidsel eller Jokkmokk. Jag vet redan att minst en av oss kommer att åka till Jokkmokk då det finns behov av en lastbilsförare för att ta med en vattentank upp dit. Vattentanken har sedan utökats till även skjutfältsavdelningens utrustning för att släcka bränder, lastad på rullflak, och innan vi är klara att rulla har vi även fått med oss våran container med stabsutrustning. Ett lyckokast skulle det visa sig då ledningsplatsen visade sig bestå av så gott som ingenting.
På plats i Jokkmokk började arbetet. Vi jobbade med personal från Räddningstjänsten från strängt taget hela Norrbotten samt också Västerbotten. Ledningen kom dock från Boden. Även F21 anslöt under kvällen. Fokus för egen del låg på att få ordning på logistiken. En sådan enkel sak som att t.ex ladda batterier till Rakel hade fram tills nu varit omöjligt pga inget elverk. Behöver jag säga att behovet var skriande? Prio 1, starta elverket och få igång de laddstationer vi hade med oss. Tog nästan en hel dag innan vi var ikapp med all laddning.
Personalen från Packgruppen utgick sedan till olika släckuppgifter tillsammans med övriga som anslutit från 12. Hvbataljonen på morgonen och själv kvarstannade jag på ledningsplatsen tillsammans med dagens MIC (Militär insatschef). Tillsammans försökte vi bringa viss ordning.
Allt efter att dagarna gick så började organisationen att sätta sig. Vilket både vi och Räddningstjänsten märkte av. Det blev lugnare på ledningsplats och arbetet fortgick i skogen utan större problem. Dock hade inte timmarna av arbete minskat. Det blir långa och intensiva dagar vid sådana här tillfällen. Vi hade två arbetslag varje dygn. Ett dag- och ett nattpass. Men med transporter till och från samt överlämning på plats blir det ändå mer än 12 timmar per pass.
Sammanlagt blev det för mig och personalen ur Packgruppen sex dagar på plats i Jokkmokk. Vi kvarstannade då det hade iordningställts övernattningsmöjlighet i Jokkmokk. Tänk att man kan sova så gott på en madrass på golvet?! Var guld värt att få den möjligheten. Jokkmokksborna i sig var fantastiska med att ordna för oss. Frivilliga lagade mat som kördes ut samt pengainsamlingar ledde till inköp av ”det lilla extra”, läsk, chips, godis m.m. Inte att förglömma allt det hembakade som levererades. Allt mycket uppskattat i skogen.
De två sista dygnen bestod egentligen bara av bevakning av brandplatsen. Detta för att säkerställa att det inte skulle börja brinna igen. Tisdag veckan efter larmet kom kunde området lämnas tillbaka till skogsägaren igen. Det är nu deras ansvar att se till att det inte börjar brinna igen. Vi slutade vårat uppdrag på plats med att hjälpa F21 samla in del av all den brandslang de hade rullat ut i skogen.
”Våran” brand (fanns ytterligare två i Jokkmokk) förstörde ca. 350 Ha skog. Kanske ingenting i jämförelse med de bränder som pågår i andra delar av Sverige men för oss i norr med både långa avstånd och inte så stora brandkårer så var den fullt tillräcklig. Till det kommer att den mesta personalen var tvungen att transporteras ut med bandvagn då branden härjade som mest i väglöst land.
Nu är det ju så att uppdraget slutar inte bara med att vi kommer hem. Allt måste också vårdas. Två dagar efter att vi kom hem från Jokkmokk samlades 15 personer åter igen i Trångfors, denna gång för att ta hand om all materiel. Lastbilar, minibussar, personbilar, stabsmateriel. Allt skulle tas om hand. Blev ytterligare en dags jobb i efterdyningarna av branden. Kan också meddela att all den tid på vård som vi lägger ner på våra fordon inte är förgäves. Det märktes om inte annat när vi jämförde vår bandvagn med andra bandvagnar på brandplatsen. Var många avundsjuka blickar.
Har nu återhämtat mig efter sex intensiva dygn. Rik på många nya erfarenheter och med vetskapen om att jag har personal runt omkring mig som är beredd att ställa upp när det gäller.
Charlotta Dahlberg, bilkårist i Piteå och kvartermästare i 122. Hvinsatskompaniet
