Skrivet den 04 oktober av Bilkåristen
Den 13 augusti inleddes GK BV Del 1 i Härnösand – grundkurs bandvagn. Några av oss elever hade träffats tidigare under GU-F men för de flesta var det många nya ansikten. Vår första lektion inleddes med en presentationsrunda och vi var en salig blandning av studenter, ingenjörer, lärare, sekreterare och lastbilschaufförer m.m.
Del 1 innefattade bland annat mycket teknik, höga berg, branta skidbackar, träskliknande myrar, stadskörning och många skratt och lyckorus. Jag hade ingen aning om att bandvagnar var så spännande fordon och så fantastiskt roliga att köra.
Kursen trappades succesivt upp och det som inledningsvis nästan kändes omöjligt var, mot slutet av kursen, plötsligt rutinmässigt enkelt. Våra instruktörer lyckades hela tiden att hitta på nya, knasiga utmaningar och uppgifter och vi lärde oss snabbt att bandvagnarna klarar mycket mer än vad vi först trodde.
Något som däremot visade sig vara mycket svårt (men inte omöjligt) var myrkörningen – eller rättare sagt träskkörningen. Våra instruktörer tog med oss till en myr som såg ut som en lervälling. Den första bandvagnen slingrade sig fram ganska obehindrat men ju fler som ålade sig fram, ju träskigare blev myren och det slutade med att vi fick öva på att bogsera. Trots att vissa (läs: jag) hade väldigt svårt att komma fram genom myren så var det en fantastiskt rolig upplevelse och det var häftigt att se bandvagnarna nästan simma fram genom lervällingen.
Självklart blev bandvagnarna väldigt smutsiga och leriga efter den här simturen – något som våra kära instruktörer tyckte var lämpligt med tanke på att vi dagen efter skulle börja med vården. Vården innebar bland annat invändig och utvändig tvätt – och självklart såg våra instruktörer till att våra vagnar skulle vara så smutsiga och kladdiga som möjligt. Trots att vi vårdade vagnarna till sent in på natten höll alla god min. Det är svårt att vara sur när man jobbar med så underbara bandvagnar.
Två veckor senare inleddes del 2 och tempot höjdes rejält. Del 1 handlade mycket om att lära känna bandvagnarna, hur de fungerar rent tekniskt och vilka typer av hinder de klarar av. Del 2 handlade om att fördjupa våra kunskaper men vi fick också en ny liten kompis – nämligen släpkärra 1922. Inledningsvis var det dock oklart om kärran var en vän eller fiende då den vägrade att göra som jag tyckte att den skulle göra. Kärran ville verkligen inte backa som jag ville att den skulle backa och det tog bra många dagar innan vi kunde begrava stridsyxan och backa tillsammans.
I del 2 ingick även en tripp till halkbanan och det var en riktigt spännande upplevelse. När du halkar med en bandvagn är det väldigt lätt att glömma att det faktiskt finns en bakvagn också. Utöver halkbanan ingick även orientering, mörkerkörning med avskärmad och släckt belysning, fördjupad terrängkörning, ADR (hantering av farligt gods) och otroligt mycket bandvagnskörning överlag.
Tempot var väldigt högt och dagarna var långa. Mörkerkörningen kunde hålla på sent in på kvällen och morgonen därefter skulle vi upp och köra igen. Självklart var våra instruktörer noga med att vi trots det skulle få våra timmars sömn – även om det ibland hade önskats någon extra timme. I slutet av kursen fick vi order om att köra till en okänd plats som, efter en lång tids körning, visade sig vara Hemsö Fästning. Vi spenderade dagen där och fick lära oss allt om fästningen samt ladda batterierna inför kvällens vård. Nu gick tvättningen betydligt lättare då myrkörningen (alltså träskkörningen) hade uteblivit från del 2.
Dessa fyra veckor kan sammanfattas med två ord – fantastiskt roligt. Det här är något jag kommer att minnas för resten av mitt liv och snart börjar verkligheten som bandvagnsförare i hemvärnet. Jag kan verkligen rekommendera er alla som sitter hemma och funderar på att bli bandvagnsförare att ta kontakt med er lokala Bilkår. Det här är det roligaste jag har gjort i hela mitt liv och vet ni vad? Det behövs fortfarande fler bandvagnsförare! Tveka inte – ditt livs åktur väntar.
Jenny Ribsskog
