Skrivet den 17 oktober av Bilkåristen
En helt vanlig söndag, då termosen fylls med varmvatten och fikasäcken packas på morgonen för en dags älgjakt. Åker iväg till jaktområdet för att passa på älg. Efter några timmar infinner tristessen sig och tittar till telefonen, upptäcker att kompaniet är ute på eftersök och letar efter en försvunnen jägare. Kontaktar min kompanichef och meddelar att jag finns tillgänglig om det behövs förstärkning i letandet.
Kommer hem från jakten och hinner precis se över 24h-packningen i stridssäcken. Flyttar över termosen från jaktsäcken till den, telefonen ringer. Det är kompanichefen som behöver förstärkning. Hoppar i uniformen och sätter mig i bilen, för att färdas ca 20 mil till sökområdet. Kontaktar min civila chef om att måndagens jobb kanske blir inställt för egen del, vilket inte är något bekymmer. Inser att kvällens middag hos vännerna måste ställas in så de får äta renbogen själva. Den byttes ut mot frystorkad mat. En del skulle säga att man är knäpp, medans andra ser det som en självklarhet.
För mig är det självklart att kunna ställa upp och bidra med hjälp. Vid 17:30 parkerade jag bilen i Bäsksjö skola, som nu var en sambandsplats för polis, fjällräddning och hemvärnet. Möttes av trötta eftersökare som letat en hel dag i tuff eländig terräng. Får en orientering om läget, fjällräddningen ska ut och leta även på kvällen. Jag väljer att haka på för att leta, men vid 22:30 avbryter vi letandet för dagen. Det blir nån enstaka timmes sömn på ett hårt trägolv i skolan. Kl 07:30 på måndag morron är vi åter igång igen med en samling. En pluton med inklusive tre hundförare från vårt systerkompani är på väg upp för att bistå med hjälp.
Hemvärnet tilldelas ett nytt område att söka av, vi beger oss iväg tillsammans med fjällräddningen som har personal från flera olika regioner. Vi är ca 40 st som beger oss ut i terrängen, där vi bestämmer oss för att söka av området med vinkelmetoden, vi går i ett stort V och täcker upp en yta med ca 250 meter åt vardera håll. Är tacksam över att stövlarna var med i packningen, efter en regnig sommar och höst är det ingen lek att ta sig fram på myrmarker och mossa i skogen. Vi kämpar på och har god kontakt med övrig personal. En hund får upp ett spår efter någon timmes letande, som de följer i två timmar. Spåret leder fram till den person vi letar efter. Eftersöket hinner precis avbrytas, varvid meddelande kommer om att ett nytt eftersök ska påbörjas några mil längre bort. Våra vänner från systerkompaniet åker iväg på det.
Vi i 132 kompaniet får order om lunch och sedan hemfärd efter två dagars eftersök i svår terräng. Känslan som kommer efteråt känns bra. Skönt med ett avslut, att ha kunnat bidragit med hjälp och att den uppskattas av samhället. Att vara bandvagnsförare i hemvärnet innebär inte alltid att framföra ett fordon och öva strider. Man kan även bistå med hjälp till samhället och göra en stor insats när man minst anar det.
Sandra Jonsson, Storumans bilkår
