Skrivet den 16 augusti av Bilkåristen

Krister:

Året är 2016 det är två år sedan jag sålde mitt företag och tempot i livet har över gått till en mer behaglig lunk än dom 110km/h jag levt de tidigare 15 åren. Men efter två år i lugnt tempo och massor av egen tid så längtade jag efter lite mer spänning och av en slump upptäcker jag en bandvangsutbildning som jag tycket lät spännande och efter det är inget sig likt. Inte nog med att jag fått träffa många nya vänner och fått massor av erfarenheter under utbildningen, så såg jag ett engagemang hos mina instruktörer inte bara för bandvagnar och utbildning, utan även för samhällsviktiga frågor. Ett engagemang jag ville var del av. Så redan under grundutbildningen visste jag, att om jag fick chansen att bli bandvagnsinstruktör så skulle jag ta den. Nu i våras påbörjade jag resan mot att bli bandvangsinstruktör. Tidigt en lördagsmorgon sitter jag bilen på väg till Halmstad för att gå IKG. Jag är väldigt förväntansfull, men har ändå lite fjärilar i magen. Vi har fått en uppgift i förväg att hålla en kort övning i valfritt ämne för alla kursdeltagare och jag som aldrig hållit en övning i mitt liv. Men efter att alla deltagare, lika nervösa som jag, hållit sina övningar hittar jag min blivande vapendragare Daniel som jag kommer att gå både UGL och IKT Fordon med.

Daniel:

Efter att kört bandvagn på civila sidan sedan 2011 bestämde jag och en vän oss för att vi ville köra mer bandvagn. Bandvagnsförare i hemvärnet passade oss bra. Min vän blev sjuk redan under förberedande utbildning och hoppade av, så jag började själv, ovetandes om att det inte bara var min fösta grundkurs i bandvagn mot specialistbefattning i hemvärnet, utan även mitt första steg mot en resa i personliga utmaningar, nyförvärvade vänner samt vidgade vyer. Under resans gång blev målet bandvagnsinstruktör. Först klarades 42 dagars utbildning av på 9 månader uppdelade på fyra tillfällen. Platserna var Boden i norr för vinterutbildning med isvak, Villingsbergs övningsfält med dess yta och varierande terräng och P7 i syd med mera avancerad körning och utmaningarna med att klara terrängkörning i mörker med eller utan bildförstärkare. Efter det var jag färdigutbildad bandvagnsförare, men saknaden efter givande utbildningar blev inte långvarig. Jag hade redan då fått antagningsbesked till IKG som är första steget till bandvagnsinstruktör. I slutet av mars i år tog jag tåget ner till Halmstad för att möta en bergodalbana av känslor i mig själv, men även fantastiska kurskamrater som jag kunde finna stöd hos. Bäst stöd fann jag hos den likasinnade bandvagnsföraren Krister som också siktade på att bli bandvagnsinstruktör. Krister och jag har sedan dess delat resan hit och på så otroligt intensiva kurser som IKG och UGL lärt känna varandra väl. Och nu ska vi dela med oss av erfarenheterna från senaste kursen IKT Fordon.

Måndagen 5 augusti sitter vi i solen utan för vita vinkeln i Härnösand och funderar vad vi gett oss i på? Ingen av oss har någon skolad erfarenhet från att utbilda andra och är lite osäkra på om vi kommer att klara de utmaningar vi har framför oss. Men allt börjar lugnt och vi slappnar av lite, inte ont anande vilken utmaning vi har tagit oss an. Vi sätter upp spelregler för vår kurs. Vi pratar förväntningar, men också om våra farhågor. Och så här dom sista dagarna kan vi båda konstatera att alla våra förväntningar och farhågor har infriat sig och massa mer. Tänk frustrationen när tidsplanen inte höll för andra övningen i rad eller att nervositeten får en att glömma ett moment i övningen. Men som tur är har ju myntet två sidor, så känslan när man lyckas engagera 16 blivande bandvagnsförare i bandvagnens styrsystem eller varför inte dess kylsystem är otrolig.

Tänk vad fort nästan två veckor kan gå trots att vi jobbat många långa dagar och långt in på småtimmarna vissa kvällar bara för att vi vill stå så förberedda vi någonsin kan när det är dags för avlämning av dageleven och vår övning kan börja. Vår utveckling under de här veckorna får oss att känna oss lite lagom malliga och stolta. Men vi har kanske inte gjort allt på egen hand utan våra instruktörer/handledare har fått jobbat väldigt hårt för att det skulle var möjligt.

Våra instruktörer/handledare har envist och metodiskt jobbat med feedback och coachat oss så vi har verkligen fått utmana oss själva. När frustrationen och stressen varit total och när känslan av att ingenting har fugerat har våra instruktörer/handledare tålmodigt varit där och styrt oss i rätt riktning. Så ett stort tack till er Inger, Eva och Helen.

Det har stundtals varit kaosartat och förvirrat i huvudet, men då har vi haft kurschefen Ingers ord ringande i öronen; ”Förvirring är bra, för då pågår det inlärning”. Trots att det har bit viss varit otroligt kämpigt så har vi älskat varenda minut. Om vi inte visste det innan så är viljan att bli bandvagnsinstruktörer ännu större nu.

Daniel Schönfeldt och Krister Söderlund, blivande bandvagnsinstruktörer