Skrivet den 15 oktober av Bilkåristen
Den 5 oktober låg det där, det vidarebefodrade mailet från en person i den regionala staben, med vädjan om hjälp till Migrationsverket. Vår chef meddelade att behovet fanns att hjälpa till om så ens enstaka nätter. Han betonade att det inte var ordersatt från Försvarsmakten utan att det sker på helt frivillig basis. Dock skulle vi ta i beaktande att ha ett värdigt bemötande samt följa Försvarsmaktens Värdegrund då vi som soldater representerar dessa vare sig vi är i uniform eller civila kläder.
Vi skulle vara behjälpliga med mottagning och registrering av ensamkommande flyktingbarn. Flera av oss svarade direkt på uppmaningen och tog kontakt.
Jari var först ut, redan kvällen efter att mailet kommit ut var han på plats i Malmö för att stödja Migrationsverket. Det han mötte var förvåning av personalen, de var inte förberedda på att det skulle komma frivilliga.
Efter ett par timmars introduktion, bistod de frivilliga Migrationsverkets handläggare med hanteringen av asylärenden, då inga personliga kort för access till datasystemet utfärdats.
Timmarna går, vi möts av lukten av rädsla, ångest och oro. Väntsalen är kal, endast stolar på rad till de väntande. Det finns tillgång till vatten och toalett. Ingen mat finns att få, Jari fick frågan av två sökande när deras ärende förväntades tas upp. Klockan var då 22:00 och de hade väntat sedan 07:00. De är unga, bara barn, stela om sina lemmar, kalla händer. Rädda, oförstående ögon. Språk som de inte behärskar. Kommunikationen med dem sker med enstaka ord på Dari, Arabiska, Engelska och kroppsspråk.
Våra lugnande röster och leenden får dem att slappna av delvis, och känna en smula mänsklig värme.
Vi förstår att de varit med om fruktansvärda händelser med tanke på deras skador vi ser på deras ansikten och händer, men vi har ingen aning om de trauman som satt sej i deras psyken.
Personalen på Migrationsverket jobbar konstant, här finns ingen tid för kaffepauser eller längre toalettbesök. Vi frivilliga jobbar mellan 21:00 och 07:00, tiden flyger, helt plötsligt är arbetspasset slut. De finns så många som väntar.
Niclas och Jennica tar helgpassen som är dagtid, de får då jobba med asylsökande familjer. Jennica berättar: De är så mycket som de inte förstår, som att man inte behöver köpa vatten för att göra välling till sin åttamånaders baby, en sak som är självklar för oss som rent vatten i kranen är inte det för dem.
Niclas berättar att han är stolt över att kunna göra en liten insats, om än bara att få ett barn att le av en high-five.
Christopher säger: Det är en oerhörd kontrast att komma från det annars så bekymmerslösa arbete man har till detta som är en helt annan, och för de flesta, dold värld. Samtidigt vägs det upp av känslan att man gör något gott. Tacksamheten hos Migrationsverkets personal som nu kan känna att de ialla fall lite lyckas räcka till. Den syriska familjen som glatt vinkar adjö när vi tagit emot deras ansökan. Barnen som slipper sova ännu en natt på ett hårt marmorgolv.
Jari: När samhället och Myndigheter kallar, ställer jag upp med vad jag kan. Att skänka medmänsklighet till medmänniskor är en belöning som räcker länge.
Jag själv anser att alla människor ska få samma likvärdiga bemötande, oavsett vilken bakgrund de har. Alla människor är lika värda, alla har rätt till en ny chans här i livet.
Vi som jobbar med detta orkar en viss tid och har förhoppning att andra kan ge lite av sin tid, om än så bara en lördag eller söndag. Samhället behöver stöd nu precis som vid skogsbränder, stormar, översvämningar och eftersök. Det arbete vi gör ger en tillfredsställelse för själ och sinne, att visa medmänsklighet är en självklarhet.
Anna, bilkårist
