Min resa mot målet som instruktör började i ren egoism……

Skrivet den 16 augusti av Bilkåristen

För drygt ett halvår sedan befann jag mig på Luleå flygplats, närmare bestämt i baren med ett glas cola framför mig och ett underbart gäng nya vänner/kollegor runt omkring mig, dock med en liiiten men ack så irriterande tår i ögat…. Vid landningen på Arlanda hade jag lösningen – sett ljuset…. eller hur man uttrycker det….

När jag i januari stod inför faktum att jag nu som utbildad bandvagnsförare inte skulle få tillbringa fler dagar på myrar och i snödrivor. Att inte få uppleva den underbara känslan av samhörighet när man utmattad, i ren frustration tillsammans med en lika slutkörd och genomblöt kollega lyckas få loss den där attans bandvagnen ur surhålet eller vid orienteringen i becksvarta mörkret hittar just den där förbaskade granen bland alla andra granar som kursledningen har sett ut till rätt kontroll vid orienteringen. För att inte tala om känslan och förmånen att se Sverige från sin allra vackraste sida: – utsikten från ett bandvagnsfönster, strålande solsken, gnistrande pudersnö och snörök från kompisens bandvagn i full karriär snett framför! ……. Sorgen var stor….

Lösningen? Joo.. enligt min filosofi så finns det alltid minst en lösning på allt, så någonstans bland molnen, kanske ovanför ett lika litet samhälle som min hemort Stora Mellby, gick Liljeholmens upp för mig: ”- Anna ska fasenimej bli instruktör……! Näe – joho så får det bli..!”

Jag som alltid hatat muntliga redovisningar och skytt uppmärksamhet som pesten ska nu av egen fri vilja förmedla kunskap till hungriga förhoppningsvis blivande lika tokiga bandvagnsgelikar och samtidigt själv få min beskärda del av alla strapatser och dråpligheter. Naturligtvis ur ett annat perspektiv, inte riktigt på samma sätt som under min egen grundutbildning men ändå…. bandvagn gemenskap, utveckling, skratt, svett och tårar.

Hur var nu då detta mitt första riktiga steg mot att bli bandvagnsinstruktör. Ja det var ingen barnlek eller dans på rosor heller för den delen, däremot intensivt, oerhört roligt, givande och utvecklande. Kontakten och samspelet med eleverna var en riktig ögonöppnare, när insikten och känslan av det verkligen sjunker in – när du inser att du inte står där och förväntas ”riva av” en lektion eller redovisa ett ämne, utan faktisk ska forma dina kommande kollegor och ge dem bästa möjliga förutsättningar att bli riktigt bra bandvagnsförare. Se till att dom förstår, inte bara de tekniska delarna, utan även i förlängningen deras tillhörighet i försvarsmakten. Den viktiga kuggen i maskineriet, ända ner på gruppnivå, som dom faktiskt förväntas bli. Att gå en utbildning hos Bilkåren innebär inte att ”köra runt och ha lite kul i en bandvagn” några veckor. När du kommer hem förväntas du utföra en skarp uppgift inom din grupp/pluton. Detta kan jag nu förhoppningsvis få möjligheten att förmedla på ett intressant och relevant sätt. Det handlar som sagt både om nya kollegor som jag ska träffa och jobba med i framtiden men även mitt och Bilkårens rykte att leverera kompetent personal. Inte för att inte det sker idag, inte det jag menar, men det ger mig chansen att få göra den lektion som jag önskade att jag hade gått… Å se där kom den sanna egoisten fram igen!

Anna Larsson

Medlem i Alingsås Bilkår och just genomfört IK T Fordon

min bilkår

instagrams

@Bilkaristen

utbildningar i urval

nyheter

hitta din kår

50 kårer över hela Sverige. Det finns alltid en kår för dig!

Hitta din närmaste kår i listan.

tidslinje

1939

började Kvinnoföreningarnas Beredskapskommitté, en reserv av kvinnlig arbetskraft, i Göteborg att utbilda ett 40-tal kvinnliga bilförare för att köra lastbil och ambulans. Denna utbildning var 30 timmar lång.

Den 7 juni 1939

kunde de första 20 kvinnliga ersättningsförarna registreras. Innan de skildes åt bestämde de att de skulle bilda en "bilkår". Vid ett möte den 15 november samma år bildades den första bilkåren - Göteborgs Kvinnliga Bilkår. Snabbt spreds bilkårerna och snart fanns ett tiotal runt om i landet.

Den 1 maj 1942

samlades i Stockholm 55 kvinnor som representerade bilkårerna i Göteborg, Stockholm, Sundsvall och Uppsala samt Kvinnoföreningarnas Beredskapskommittés lastbilsförarkurser. Vid detta möte bildades Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund (SKBR). Till ordförande för SKBR valdes Rangvi Torslow-Lundgren, även kallad "Toto". HKH Prinsessan Sibylla valdes till hedersordförande.

1943

Riksförbundet får bidrag från Arbetsmarknadskommissionen och de första lastbilskurserna genomförs på T2 i Skövde.

1950-talet

Bilkårens emblem kommer till där de tre trianglarna symboliserar mottot "Vaksam, Varsam, Verksam".

1966

SKBRs riksmöte antar motionen ”lex reflex” som gick ut på att få en lag som gällde allmän skyldighet för alla gående som vistas på väg i mörker, att vara försedda med reflex. Senare uppvaktar man dåvarande kommunikationsminstiern Olof palme i ärendet.

7 februari 2009

genomfördes en extra riksstämma i SKBR. Delegaterna röstade för det historiska förslaget att ändra stadgarna för att öppna Bilkåren för alla oavsett kön. Samtidigt beslutades att ändra namnet på riksorganisationen SKBR till Sveriges Bilkårers Riksförbund med tilltalsnamnet Bilkåren.

Bli bilkårist

Vill du bli Bilkårist?

Om medlemskap i Bilkåren