Skrivet den 27 april av Bilkåristen

Den 10 april 2015 träffades ett mycket förväntansfullt gäng på 21 personer på Skaraborgs regemente P4 i Skövde för att påbörja sin GU-F utbildning. Jag var en utav dem. Till skillnad från ett par stycken så hade vi inte träffats tidigare, och både åldrar, bakgrund och tillhörande frivilligorganisation var spretigt. Men det vi hade gemensamt var den spännande förväntan och en lagom dos av nervositet inför vad som komma skall. Även fast vi har olika mål med denna utbildning, så var vi på väg att tillsammans dela denna upplevelse och ta ett väldigt viktigt steg i vår resa inom Försvarsmakten.

När alla hade gått igenom LAP (Lokala antagningsprövningen) som innefattar hörselkontroll, säkerhetsintervju samt fystest – så var det dags att hämta ut vår utrustning. Just där och då när vi tillsammans marscherade ner till förrådet vill jag minnas att det slog mig med kraft att ”nu börjar det”!
De första dagarna efter att vi hämtade utrustningen varvades intensivt med mycket teori och dagarna var långa. Men allas humör var på topp och märkte vi att någon vart trött så var vi snabba med att stötta och peppa varandra.

Vapentjänsten var det största blocket i utbildningen – både teoretiskt och i praktiken, och när vi hämtade ut våra vapen kickade allvaret in på högvarv. Här stod vi – några utav oss mer oerfarna än andra – med ett dödligt vapen i vår hand. Det var känslomässigt tungt. Men det var bara att bita ihop och fokusera.

De första 2 dagarna ute på skjutfältet ösregnade det. Riktigt tufft som ovan att ligga och krypa på marken i obekväma ställningar med en stridsväst som väger bly och att med ett tungt och otympligt skarpladdat vapen ha stenkoll på mynningen och säkringen och växla mellan färdigställning/anläggning i oändliga timmar. Pistolskyttarna hade det nog lite lite bättre, men visst var det nog tungt för dem också. Trots regnet tror jag vi alla kände oss lite tacksamma att det kom de första dagarna – för det härdade oss på något sätt och när solen tittade fram och värmde oss kändes allt lite mindre tungt. Men det var bara mentalt, för tro mig – det var fortfarande tungt!

Sjukvårdstjänst och CBRN var också ett stort kapitel i utbildningen och vi fick bland annat lära oss att om en torniquet inte gjorde tillräckligt ont och du inte skrek tillräckligt högt – hade du inte satt den ordentligt. Så bara att vrida ett par varv till då! CBRN och att få lära sig hur man skyddar sig med skyddsutrustningen var minst sagt intressant, men måste lov att erkänna att mina nerver var på helspänn när vi skulle gå in i tårgaskammaren. Att tillsammans där inne sjunga små grodorna underlättade!

När våra vapen blev ”en del av oss” och säkerhetstänket kom per automatik och vi lärt oss om sjukvård och teori bakom strid var det dags för förläggningstjänst. Med kommunikation, disciplin och ett tydligt ledarskap lärde vi oss snabbt att var och en hade en viktig uppgift för att skapa högt stridsvärde på så snabbt och smidigt sätt som möjligt.

Sista etappen på denna utbildning var tuffast. Nu var det dags att visa vad vi gick för och att implementera allt vi lärt oss. Med full packning som vägde bly och vapen och i stekande sol marscherade vi i stundtals tuff terräng där vi hade olika ”tester” längs vägen vi var tvungna att klara av. Det kändes som om kroppen skulle bryta ihop och smärta uppstod på de konstigaste ställena. Men det fanns ingen tid för självömkan och det var bara att kötta på. När vi inte trodde att vi hade en gnutta mer att ge och att vi skulle bli ”skonade” från att göra något mer fysiskt ansträngande – så kom ett fystest i form av en monsterhinderbana mitt i natten! Tack och god natt tänkte jag som var färdig att ramla ihop på plats. Men ack vad jag underskattade mig själv! Tack vare peppningen i gruppen så fick vi alla ny energi och kraft och alla tog sig igenom hinderbanan.

Jag har nog aldrig varit på en utbildning som varit så intensiv och fullspäckad av nyttigheter som denna. Varenda minut som passerades användes till att pumpa i oss nya kunskaper och färdigheter och man lärde sig snabbt att hantera utmattning och trötthet.

Vi har haft ett fantastiskt gäng instruktörer som tagit oss igenom denna tuffa resa. Utan dem och deras minst sagt imponerande expertis skulle vi aldrig vara där vi är idag. Allt var så fruktansvärt välplanerat in i minsta detalj och effektivare människor får man anstränga sig för att hitta.
GU-F:en har gett mig en djupare tro på mig själv och min egen kapacitet. Jag orkar, vågar och kan så mycket mer än vad jag tror. Försvarsmaktens värdegrund är nu en del av mig och jag kommer med starka kliv framåt utbilda mig vidare så att jag på mitt bästa sätt kan vara med och bidra till detta vackra lands säkerhet med stolthet!

Jag skapade en sluten Facebook grupp för vårt gäng där vi lägger upp lite bilder från utbildningen, drar några internskämt som bara vi förstår men också för att följa varandras resa framåt inom Försvarsmakten och inspirera varandra vidare.

Stort tack till Bilkåren och alla inblandade! Jag är MER än nöjd och ni har alla överträffat mina förväntningar på alla plan!
Tack Skaraborgs Regemente P4 för alla trevliga och hjälpsamma människor vi stött på samt Försvarsrestaurangen Trumslagaren för den utsökta maten som kändes som bomull till våra stackars sargade kroppar.

Sylvia Jansson, Lottakåren Norrbotten